jag önskar att jag kunde minnas dina ord bättre. men allt jag kan minnas är små delar av samtalet. men jag minns att du pratade om att du inte skulle vilja träffa någon annan än mig. eller att du inte vill gå hem med någon annan än mig. samtalet och ordvalen må vara suddiga, men känslan (eller kanske känslorna) jag fick av orden är fortfarande glasklar. att höra dom orden var en otroligt lättnad i den stunden. men nu är det mest oro som flyger runt omkring just det minnet. för det skrämmer mig att inte veta om orden fortfarande stämmer, om du fortfarande känner så eller om jag kanske inte alls är tjejen du vill ha i ditt liv längre. jag är livrädd. livrädd att aldrig mer få vakna upp brevid dig på morgonen, med ett leende på läpparna och härlig musik i bakgrunden.
