jag är arg. sårad. bitter. besviken. ömtålig.

jag känner mig ensam i en folkmassa. bortglömd.

jag älskar er mina vänner. men dagar som denna vill jag bara skrika åt er. gråta ut all min smärta inför er. hur många gånger har inte vi tillsammans pratat om ensida vänskap, personer som inte hör av sig tillbaka? ja, vad gör ni själva nu då? jag vet att flera av er är disträ och har mycket om dagarna. men jag vet också att ni har telefonen nära er hela tiden, och även kollar facebook varje dag. så om alla mina meddelanden inte är osynliga från erat håll så visar det att ni ser mina försök till kontakt, men gör inte något åt det. därför är jag besviken.

hela mitt liv har jag levt med två systrar som alltid haft stora vänkretsar, alltid haft en bästa vän och alltid haft något att göra, folk som hör av sig. där jag själv kämpat för att hitta en vän som är tillräckligt "bra" för att kunna lita på. kämpat för att hålla mig kvar i gänget jag kommit in i.

med allt det bakom mig så är det otroligt jobbigt att behöva ta kontakt inte en utan flera gånger, för att höra om ni vill ses eller vad som händer i helgen. vet inte hur många tillfällen där jag i efterhand har lyssnat på hur kul ni haft i helgen, allihop utan jag. jag känner mig bortglömd av er. vad ska jag göra? sluta höra av mig och hoppas att ni faktiskt visar att ni vill ha mig som vän?

för just nu duger jag visst bara när ni är på humör, eller när folk är fulla. jag tänker inte ens börja snacka om killar här för då blir det väl en fin novell av det hela..